Brandkatastrofens offer samlade kraft hos varandra i Hammarkullens kyrka

I Hammarkullens kyrka samlades anhöriga, kompisar och drabbade veckorna efter diskoteksbranden på Backaplan för 20 år sedan. Ursprung, religion eller etnicitet hade ingen betydelse.
– Det var så varmt i kyrkan av alla som tände ljus. Och det var så många kramar, säger Gunnar Kampe, som då var kyrkoherde i Angereds församling.

Rozbeh Aslanian är i dag ordförande i föreningen Brandoffrens anhöriga, BOA. För 20 år sedan, 29 oktober 1998, var han 19 år och började förfesta med sina kompisar på Bergsgårdsgärdet i Hjällbo innan de tog spårvagnen till festlokalen på Backaplan.

Hans lillebror spelade på festen. Han tappade bort sin kompis i trängseln när lokalen började fyllas med rök. Han ramlade, hamnade över en annan person och andra ramlar över honom. Han var fast. Panik bröt ut och Rozbeh Aslanian drog in den tunga svarta röken i lungorna. Det kändes som att svälja eld.

Blev fast

När elden spred sig i lokalen satt Rozbeh Aslanian fast mellan andras kroppar och han förlorade medvetandet. Några minuter senare, strax innan midnatt, hade hans lillebror burit ut honom ur festlokalen.

Han minns blåljusen från ambulanser, brandbilar och polisbilar utanför.

– Några tror att jag är död och stoppade in mig i den lokal där liken samlades. Jag kände igen mina kompisar på skorna och hörde hur mobiltelefonerna ringde till de som dött, säger Rozbeh Aslanian.

Där blev han kvar tills en sjukvårdare upptäckte att han levde och han blev körd till Östra sjukhuset.

Klockan tre den natten ringde det hemma hos Gunnar Kampe i Hammarkullen.

– Det var självklart att öppna Hammarkullens kyrka, säger han.

En vecka tidigare hade Lärjedalens stadsdelsnämnd fattat beslut om den katastrofplan som han hade varit med att ta fram.

Gunnar Kampe, var kyrkoherde i Angereds församling, och öppnade Hammarkullens kyrka några timmar efter brandkatastrofen. Han läser i den katastrofplan som hade blivit antagen några dagar innan branden bröt ut.

– Jag talade med stadsdelschefen och vi önskade att planen aldrig skulle behöva användas. 14 timmar efter det samtalet hade jag öppnat kyrkan, säger Gunnar Kampe.

Och i kyrkan blev han kvar den kommande veckan.  

– Det var ett skönt kaos. Där fanns det ljus och värme, säger han.

Kyrkan fylldes snabbt med anhöriga, drabbade och kompisar. Hit kom 500 personer för att sörja tillsammans. Andra kom med filtar och mat. Andra hjälpte till med att städa. De kommande dagarna skulle många sova i kyrkan.

– Det var ett vandrarhem hos oss, säger Gunnar Kampe.

Han minns en förälder som gick fram till altartavlan och skrek ut sin ilska på Gud.

– Gud fick veta att han levde, om man säger så. När pappan skrikit färdigt bugade han inför Gud.

Ungdomarna som sörjde sina kompisar fick ett eget rum i kyrkan dit de vuxna inte fick komma. Där tapetserade de väggarna med bilder på döda kamrater.

Stort intresse från media

Till kyrkan kom också journalister från hela världen. Gunnar Kampe minns sändningsmaster som TV-bolagen satte upp som var lika höga som husen vid Hammarkulletorget.

På lördagen, två dagar efter branden, kom Göran Persson, dåvarande statsminister, till Hammarkullens kyrka för att vara med de sörjande. Pressuppbådet var stort. Efter det var det dags  att be journalisterna att stanna utanför kyrkan.

Rozbeh Aslanian minns hur det kom en journalist till honom på Östra sjukhuset med mat från McDonalds. Han tror att journalisten kom från BBC. Maten skulle få honom att berätta sin historia. Och det lyckades.

En vecka efter branden fick han lämna sjukhuset.

– Jag åkte direkt från sjukhuset till Backaplan. På mig hade jag samma kläder som när jag blivit utdragen ur festlokalen. På Backaplan och senare på Kvibergs kyrkogård fann jag min tröst. Jag var på Backaplan sent på kvällarna fram till vintern. Det fanns alltid någon där som man kunde träffa som var med i branden. Det finns en oerhörd kraft när människor kommer samman i glädje eller i sorg, säger Rozbeh Aslanian.

Gunnar Kampe tar fram den lista över ungdomarna som dog i branden som han hade för 20 år sedan. Den är full med telefonnummer, adressuppgifter och anteckningar om ungdomarnas etniska ursprung.

Rozbeh Aslanian tar listan och ser namnen på många ungdomskamrater. På baksidan är tre namn tillagda i efterhand. Det var de som dog efter någon vecka på sjukhuset och hon vars förkolnade kropp hittades i brandlokalen under ett skåp efter fem dagar.

Rozbeh Aslanian blir rörd när han läser listan med namnen på alla de ungdomar som omkom i diskoteksbranden. Han minns vännerna och familjernas sorg.

– Det var en av mina bästa vänner. Föräldrarna fick besked om att hon levde eftersom hon inte fanns i bårhuset. Föräldrarna tog hjälp av släktingar och vänner och satte upp lappar på alla spårvagnshållplatser där de efterlyste henne. Tanken var att hon skulle se någon av lapparna och höra av sig. Ett rykte gick om att man hade sett henne barfota på Hammarkullens station, säger Rozbeh Aslanian.

Han minns hur hela Göteborg var i sorg.

– Man kramade om gamla fiender och gamla dispyter rätades ut med en kram. Den goda viljan som fanns i samhället då borde finnas alltid. När samhället ställde upp behövde man inte hitta någon syndabock för sin egen nöd. Vi borde ta med oss andan från brandnatten då människor från alla världens hörn ställde upp för varandra. Styrkan i den mångfalden är viktig att ta vidare, säger han.

Rozbeh Aslanian funderar på hur det kunde bli så att en grupp ungdomar arrangerade en fest som lockade 400 personer i en lokal för 120 personer och där det inte fanns några vuxna.

– Detta hade inte kunnat hända i Örgryte, säger han.

Gunnar Kampe och Rozbeh Aslanian möts utanför Hammarkullens kyrka. Här tröstade Gunnar Kampe anhöriga. Rozbeh Aslanian hittade sin tröst på Backaplan.

Hans tankar går tillbaka till en multietnisk generation som växte upp i Göteborgs förorter under 1990-talet som inte myndigheterna hade koll på.

– Det fanns ingen plats för oss att samlas på. Vi var inte etablissemangets ungar. Vi var ungdomar som redan var marginaliserade. Många av de som drabbades kom från familjer som flytt till Sverige med trauman i bagaget. Det var föräldrar som inte kunnat etablera sig i samhället. Och så kom tragedin och dessa familjer kastades ännu mer ut i utanförskap, säger Rozbeh Aslanian.

Han säger att de som drabbades av branden blev stadens dåliga samvete.

– När det hände öppnade sig samhället. Det var som den frånvarande föräldern som plötsligt bryr sig.

I dag jobbar Rozbeh Aslanian som chef för ett eget försäljningsföretag. Under tre månader har han tagit tjänstledigt för att planera den manifestationen som uppmärksammade 20-årsminnet av branden. Han har också kommit ut med en bok om sitt liv och hur branden har påverkat det.

– Det är en bok om flykt, utanförskap och om att söka sin identitet. Den är också ett inlägg i dagens debatt om invandring och integration. Omkring tio år av mitt liv försvann på grund av branden.

Seminarium

Tisdagen 6 november, klockan 15.00, kommer Rozbeh Aslanian att delta i ett seminarium på Göteborgs stadsmuseum om boken “En bättre morgondag” som han skrivit tillsammans med journalisten Anne Lichtenstein.  

Claes Hakes minnesmärke över de 63 ungdomar som dödades i branden på Backaplan sattes upp till tioårsdagen av branden 2008. Foto: Rolf Broberg, Wikimedia commons.